Sedan jag var tolv, och min syster fem,

Har du funnits hos oss och delat vårt hem.

Du gav oss glädje, värme och skratt,

Du dunsade ner och låg hos mig var natt.

Med huvudet lätt på sné,
kunde du alltid få oss att le.

Dina vackra bedjande ögon,
din brunvita sträva päls,

Dina tassande steg tätt efter,
eller snabb som om du gick på räls.

Du var alltid så snäll och god,
men vid åska och raketer du saknade mod.

Då kröp du gärna extra nära,
eller gömde dig någonstans,

Sen låg du alldeles stilla,
och drog in din fina svans.

När mat fanns framme var du aldrig sen,

Svalde utan att tugga, för att genast be om mer.

Du har dragit oss i pulka, lekt och spelat boll,

Tröstat när vi varit ledsna,
hjälpt oss till dur från moll.

Dina jaktinstinkter var toppen,
men tur var kanske din koll,

Med rådjur tätt intill dig,
hade du ändå alltid noll.

Du var en i familjen, du var vår bästa vän.

Jag hoppas någon gång, jag får se dig igen.

Du var så härlig, charmant och ödmjuk,
och mest av allt så himla go!

Vår bäste vän, må du vila i ro.

Ett stort tomrum du lämnar efter dig,

Men samtidigt känner jag att du lever kvar för mig.

Vid varje sten och buske, vid varje stock och sten,

I varje vind som viner, i solens glada sken.

Överallt jag går, vet jag du är här,

Lady och Zappo

Ellet, en av deras 9 valpar